SFP:s Miljödelegation

Östersjöns handlingsplan, Baltic Sea Action Plan, eller mera bekant BSAP anses som en milstolpe när det gäller att återställa Östersjön till ett mera ursprungligt tillstånd. Framförallt har Östersjökommissionen HELCOM fokuserat sina ansträngningar på att reducera utsläppen av närsalterna fosfor och kväve. Man har också kommit överens om hur mycket fosfor och kväve som respektive land skall reducera. Finlands åtagande för fosfor är 150 ton/år medan Polens åtagande är drygt 8000 ton/år. För lekmannen är detta enbart siffror som inte säger särskilt mycket annat än att Finlands siffra är låg jämfört med Polens.

Om man samtidigt betänker att det i Östersjöns, för närvarande syrefria bottenvatten, ligger cirka 350 000 ton fosfor, verkar båda siffrorna relativt låga. Sambandet ligger naturligtvis däri att den sistnämnda fosformängden är resultatet av åratals fosforförluster från de omkringliggande länderna.

Skälet att här fokusera på fosfor snarare än på kväve är dessa substansers vitt åtskiljda förekomst och utvinningssätt. Medan kväve kan utvinnas närmast gränslöst ur atmosfären (78 procent av atmosfären består av kvävgas) med Haber-Bosch-metoden, måste fosfor utvinnas ur apatitmalm. Fyra länder, Kina, USA, Marocko (med Västra Sahara) och Sydafrika kontrollerar merparten av världen fosfortillgångar. Finland har en gruva i Siilinjärvi, veterligen den enda inom EU. Fosfor är ett essentiellt ämne för allt levande. Fosfor kan inte, i motsats till olja, ersättas med något annat.

Liksom för oljan och andra naturresurser, kommer utvinningen av ekonomiskt tillgänglig fosfor att slutligen nå sitt maximum åtföljd av en snabb nedgång av produktiviteten. Maximal produktion förväntas enligt industridata uppstå kring 2034. Globalt ökar fosforbehovet årligen, oavsett en nedgående trend i utvecklade länder i Västeuropa. Det ökande totalbehovet beror på ett ökande behov av föda i u-länderna samt den ökande befolkningen i världen. En balanserad diet kräver en utvunnen mängd på 3,2 kilo per år av fosfor per capita med nuvarande utvinningspraxis. Detta är 7 gånger mera än det rekommenderade dagliga intaget på 1,2 gram per dag. Samtidigt som den afrikanska kontinenten står för 30 procent av den globala apatiten, använder det afrikanska jordbruket under 5 kg närsalter per hektar, medan Asien och Europa använder över hundra kilo per hektar.

I takt med ökad utvinning, sjunker kvaliteten på apatit och förhållandet kadmium/fosfor stiger och spridningen och upptaget av giftigt kadmium ökar hos befolkningen. Konsekvenserna av ovan sagda har redan börjat synas i form av en 700 procents prishöjning av fosfor år 2008. Kina har lagt en 135 procents exporttariff på fosfor för att bevaka sina intressen. I skenet av detta scenario verkar möjligheterna att föda en global befolkning på 9 miljarder kring 2050 något optimistisk i synnerhet om man samtidigt tänker sig att öka odlingen av biobränslen i Afrika för att skeppas till Kina.

Sett ur ett Östersjöperspektiv har frågan en stor principiell och praktisk betydelse. Länderna kring Östersjön har (utom Ryssland och Finland) nästan ingen egen fosformalm samtidigt som fosfor i stora mängder går till spillo via avrinning från jordbruket eller via kommunala reningsverk. De 350 000 ton fosfor som redan finns i Östersjön skulle räcka till att gödsla hela Finlands åkerareal på 2,2 miljoner hektar under 11 års tid med 15 kilo fosfor per hektar.

Den nuvarande situationen där en icke förnyelsebar resurs omplaceras där den inte behövs, är ohållbar.

De politiska konsekvenserna av en global fosforbrist kan vara katastrofala. Östersjöområdet är en politiskt stabil region och bör vara en föregångare i framtagandet av nya kretsloppsbaserade metoder att innehålla fosfor i lantbruksproduktionen, innan situationen blir akut. Enligt min mening är fosfor till och med en större politisk fråga än oljefrågan redan nu. För att konkret göra något åt situationen i Östersjön, krävs åtgärder som är kostnadseffektiva och ekonomiskt motiverade.

Glesbygdens invånare i Finland belastar vattendragen med 355 ton fosfor per år. Baserat på priser på marknaden, kostar avlägsnandet av ett ton fosfor 4,3 miljoner euro per år (5 procents ränta och 10 års diskontering) och en 90 procents reduktion 1,38 miljarder euro. Om man däremot skulle avlägsna till exempel 10 000 ton skräpfisk per år skulle 50 ton fosfor kunna avlägsnas till en kostnad på 4 miljoner euro, vilket skulle ge en 50 gånger bättre kostnadseffektivitet. Genom en rötning av den fångade fisken, skulle man ytterligare få ut värme och el och efter rötning återföra slammet till åkermark. För innevarande år har man i statsbudgeten anslagit 1,6 miljoner euro för att fiska skräpfisk. För att löpa linan ut med att även göra energi av fisken saknas dock ännu finansiering.

Ett annat exempel är hönsfarmerna i Leningrads län. Totalt produceras cirka 800 000 ton gödsel per år som i huvudsak läggs på hög och som på sikt utgör en fara att rinna ut i vattendragen. Pågående utveckling att använda gödseln till att producera gas, olja och biokol genom pyrolys verkar lovande. Med pyrolys avses upphettning med begränsad syretillgång. Gasen kan användas av anläggningen själv, oljan hoppas man kunna raffinera vidare till diesel och kolet kan läggas i åkermark eftersom det innehåller betydande mängder fosfor och kväve. En farm med en årsproduktion på 75 000 ton gödsel skulle kunna förädla cirka 280 ton fosfor till en preliminär kostnad på 8000-10 000 euro per varje ton fosfor. Kolet stannar i hundratals år kvar i marken och kan där fungera som jonbytare för fosfor och minimera svinnet av detta oerhört betydelsefylla grundämne.

Karl-Johan Lehtinen

Karl-Johan Lehtinen är miljöanalytiker vid Nordiska Miljöfinansieringsbolaget NEFCO och tidigare professor i miljöanalys vid Uppsala Universitet samt medlem av SFP:s miljödelegation.

Miljödelegationens ordförande Christina Gestrin ledde utskottet på ett två dagars studiebesök till S:t Petersburg i slutet av oktober. Delegationens medlem Mikael Sjövall och Nefco hade gjort upp ett mycket intensivt, men bra och omfattande program, för de åtta SFP:are som deltog i resan.

Vad görs i Ryssland för att förbättra Finska vikens miljö? Svenska folkpartiets miljödelegation har i många sammanhang lyft upp Östersjöfrågan på sina möten och denna studieresa till S:t Petersburg var en uppföljning på temat och samtidigt de rapporter som inkommit under sommaren om att det inte syns lika mycket alger i östra Finska viken. Kan det faktiskt vara så, att insatserna för vattenrening i vårt östra grannland äntligen har burit frukt?

Vattenreningsverket Vodokanal betjänar största delen av S:t Petersburgs invånare. I hela staden bor till och med fem miljoner människor så vattenreningsverket vi besöker är stort och imponerande. Vi blir mottagna av vice VD Anatoly K. Kinebas och några av hans närmatse underordade som stolt berättar om Vodokanals utveckling - nuförtiden renas över 90 procent av stadens gråvatten - till mål - ”Finska viken är vårt gemensamma hav och därför ska vi tillsammans arbeta för att hålla det rent”. Vodokanal gör ett imponerande intryck på oss alla och attraktionen Neptune på deras eget vattenmuseum som uppmanar S:t Petersburgs barn till att ”inte smutsa ner Östersjön” visar att mycket verkligen görs för Östersjöns bästa i Ryssland.
Mycket av det kväve och fosfor som orsakar alger och övergödning härstammar ändå från andra utsläppskällor än städernas smutsvatten. Vi åker därför ut till Ingermanland och ett gammalt Sovhos för att se hur en svinfarm, som tidigare dumpade all djuravföring i det närliggande vattendraget, har skärpt sig. Med stöd av miljöinvesteringsbolaget Nefco har svingården byggt bassänger där djuravföringen förvaras under vintern och sedan körs ut till närliggande gårdar och används som gödsel under sommaren. Avrinningen från dessa gårdar är minimal då man valt att ha mera ambitiösa skyddszoner än vad som i verkligheten förespråkas. Mycket har, med andra ord, gjorts även på den här fronten.